5
Den som är född av Gud tror, älskar och segrar!
1 Var och en som tror att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus),
är född av Gud.
Var och en som älskar Fadern (ordagrant: ”den som har fött honom”),
älskar också hans barn (ordagrant: ”de som är födda av honom”).
2 På detta sätt kan vi veta (känna igen, ha en personlig erfarenhet av) att vi älskar Guds barn,
när vi älskar Gud och håller hans bud.
3 För detta är att älska Gud – att vi håller hans bud.
Hans bud är inte tunga (ingen börda, tynger inte ner) [Matt 11:30],
4 för allt som är fött av Gud [alla som är pånyttfödda]
segrar över (strider mot och vinner ständigt över) världen
[den mänskliga fallna naturen, världens sätt, falska profeter och Satan som är världens härskare].
Detta är den seger som ständigt segrar över världen:
vår tro [att vi litar på Jesus].
5 Vem kan segra över världen utom
den som tror att Jesus är Guds Son [som tror och litar på den sanningen]?
Vittnesbördet är samstämmigt - Jesus är Guds Son
6 Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde Son, se vers 5 och Luk 23:35] är den som kom genom vatten och blod,
inte bara med vattnet,
utan med vattnet och blodet.
[Frasen ”vatten och blod” gör att tankarna går till Johannes tidigare redogörelse, då en soldat stack ett spjut i Jesu sida så att blod och vatten kom ut, se Joh 19:34. Det är dock inte troligt att det är denna händelse som detta refererar till, utan Jesu dop i vatten och korsfästelsen då hans blod rann för världens synd. Cerinthus, som var en samtida gnostisk dualistisk lärare, förnekade Jesu gudomliga födsel. Han lärde att Jesus var en vanlig människa och att en andlig varelse – Kristus – kom över Jesus vid vattendopet för att sedan lämna honom vid korsfästelsen. Enligt honom kom Kristus genom vatten, men inte genom blodet. För att bemöta denna lögn skriver Johannes att Guds Son, se vers 5, inte bara kom genom vatten, utan genom vatten och blod. Den Jesus som hängde på korset var samma person som döptes i Jordanfloden.]
Anden [den helige Ande] är den som ständigt vittnar,
eftersom Anden är sanningen.
7 För de är tre som vittnar:
8 Anden [Guds Ande vittnar om att Jesus är Gud i Guds ord],
vattnet [Jesu dop då han fick den helige Ande och Fadern själv sade: ”Detta är min älskade Son”, se Matt 3:17]
och blodet [Jesu död på korset då han själv lade ner sitt liv för hela världens synd],
och de tre är i överensstämmelse (deras vittnesbörd är samstämmiga).
[Vattnet och blodet har samma betydelse som i vers 6. Vattnet syftar på hans dop och blodet på hans död. Anden har att göra med Guds vittnesbörd, se vers 9. Anden vittnar genom profeterna, Skriften och de historiska bevisen, från Jesu dop – då han inträdde i sin offentliga tjänst – till hans död på korset, om vem Jesus är. I en mänsklig domstol krävs två eller tre vittnen för att avgöra en sak, se 5 Mos 19:15.]
9 Om vi tar emot människors vittnesbörd [eftersom vi har för vana att godta mänskliga vittnesmål],
hur mycket större (av större auktoritet) är inte Guds vittnesbörd?
För detta är Guds vittnesbörd som han har vittnat om sin Son.
[Han har sagt oss sanningen om sin egen Son. Bara Jesus kan ge evigt liv, se vers 11-12.]
10 Den som tror på Guds Son
har detta vittnesbörd inom sig.
Den som inte tror på Gud
har gjort honom till en lögnare,
eftersom han inte trott på vittnesbördet,
som Gud gav om sin Son.
11 Detta är vittnesbördet (beviset):
Gud har gett oss evigt liv,
och detta liv är (finns, har sin källa) i hans Son.
12 Den som har (håller fast vid, äger) Sonen har detta liv.
Den som inte har Sonen har inte detta liv.
[I de två sista verserna i detta stycke introduceras nästa tema som är Guds överflödande liv.]
Guds överflödande, eviga liv redan nu!
13 Jag har skrivit detta [hela Johannes första brev] till er som tror på (litar, lutar er emot) Guds Sons namn, för att ni ska veta (ha en klar förvissning om) att ni redan har evigt liv (äger Guds överflödande liv, själva kärnan och meningen med livet, äkta liv).
[Syftet med brevet är en frälsningsvisshet. En naturlig följd av att äga det eviga livet är en frimodighet att komma till Gud med alla böner.]
14 Detta är den visshet (frimodighet, frihet på grund av absolut tillit) som vi har i honom (i hans närhet, inför hans ansikte):
Om vi ber (upprepade gånger frågar) om något efter hans vilja (i enlighet med hans plan)
så hör han oss.
15 Och om (eftersom) vi vet att han hör oss
vad vi än ber om,
så vet vi att vi redan har det [plural i grundtexten, dvs. alla önskningar] vi bett honom om.
[Villkoret för bönesvaret är att bönen är enligt hans vilja, se även 1 Joh 3:22; Matt 26:39. Johannes går vidare med vad som gäller när man ber för andra personer. Guds vilja är att ingen ska gå förlorad och att alla ska få tid att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Samtidigt finns villkoret med personlig omvändelse och tro.]
16 Om någon ser ett syskon (en broder eller syster i tron) synda (vanemässigt vika av från vägen),
med en synd som inte leder till döden,
ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
jag säger inte att ni ska be för den.
17 All orättfärdighet (överträdelse av lagen) är synd,
men det finns synd som inte leder till (involverar, resulterar i) död.
[Vad är en synd som leder till döden? På 400-talet formulerades ”de sju dödssynderna”: stolthet, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri och lust. Även om dessa synder är medvetna och allvarliga, finns det förlåtelse för var och en av dem. En ”synd till döden” skulle kunna vara synd som utsläcker mänskligt liv, men det finns exempel på mördare som blivit förlåtna. Natan blev sänd för att konfrontera och be för David, se 2 Sam 11. Det finns också exempel på synder som leder till syndarens egen död. Ananias och Safira dog hastigt när de ljög, se Apg 5:1-11; 1 Kor 5:5; 1 Kor 11:30. Johannes använder ofta skarpa kontraster i detta brev. Han talar om liv och död. I så fall kan han syfta på de falska profeter som utgått från församlingen, men helt lämnat tron och var andligt döda, se Mark 3:29.
Det kan också vara så att Johannes uppmanar till bön för alla, även personer som begår allvarliga synder. Däremot, när någon dött i sin synd är det lönlöst att be för den personen. På Johannes tid fanns det, och det finns än i dag, falska läror som undervisar att det är möjligt att be för döda. Traditionen omnämns i apokryferna, se 2 Mack 12:45. Vad Bibeln lär är att det är förutbestämt att alla människor ska dö och sedan dömas, se Heb 9:27; 10:26.
Oavsett vad ”synd till döden” exakt syftar på, är den generella uppmaningen att be för den som vandrar vilse. Det är vad Jakob uppmanar till, se Jak 5:19-20. Jesus bad för Petrus den kvällen då han förrådde honom, se Luk 22:32.]
Sammanfattning
18 [Brevet avslutas med tre påståenden som alla börjar med ”vi vet” och handlar om att ha en klar förståelse av något.]
Vi vet att alla som är födda av Gud inte syndar vanemässigt [medvetet, med vilja],
för den som har blivit född av Gud bevarar (skyddar) Gud,
och den onde kan inte röra (får inget grepp om) honom. [Versen är svåröversatt. Det finns textvarianter som ger betydelsen att ingen som är född av Gud fortsätter att synda och på så vis bevarar sig själv.]
19 Vi vet att vi kommer från Gud,
och att hela världen (ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral) ligger under den ondes våld.
[Joh 12:31; Ef 2:2; 2 Kor 4:4; Ps 115:16]
20 Vi vet också att Guds Son har kommit och gett oss förståelse (insikt, förmåga att förstå),
så att vi kan välja att känna (få en större och större personlig erfarenhet av) honom som är sann,
och att vi är i honom som är sann, i hans Son Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Denne [man] är den sanne Guden och evigt liv.
[Ordet ”sann” upprepas tre gånger och betonar bokens budskap om den ende sanne Guden och Sonen. Ordet ”sann” fungerar också som en kontrast till ”avgudar” i vers 21, eftersom avgudar är motsatsen till en sann Gud.]
21 Kära barn (älskade familjemedlemmar), var på er vakt mot (skydda, bevara er från) avgudarna (avbilderna, falska idéer och tankar om Gud)!
[Johannes avslutande mening sammanfattar hela brevets resonemang: rata det falska och omfamna det äkta! Ordet för avgudarna kan syfta på mänskligt gjorda avgudar som Artemis och hennes tempel i Efesos, men även felaktiga idéer och föreställningar om Gud. I sin vidaste mening beskriver det allt som leder bort från Gud och tar den plats av vördnad, kärlek och tillbedjan som var tänkt att riktas mot den ende sanne Guden.]
Amen (låt det bli så).