4
1 Om du vill återvända, Israel,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
återvänd till mig
och om du vill slänga bort dina osmakliga ting från mina ögon
och inte vill vackla,
2 och vill avlägga ed: Herren (Jahveh) lever,
i sanning, i rätt och i rättfärdighet,
då ska länderna välsigna sig i honom
och i honom ska de ha sin ära.
Förödelse från norr
3 Därför säger Herren (Jahveh) så till Juda män och till Jerusalem:
Bryt åt er mark [som legat] i träda
och så inte bland törnen.
4 Omskär er till Herren (Jahveh) [3 Mos 12:3; 5 Mos 10:16; Jer 31:33; Rom 2:25-28]
och ta bort ert hjärtas förhud, ni Juda män och Jerusalems invånare,
för att inte mitt raseri ska dra fram som eld
och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte,
för era onda gärningar.
5 Berätta i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg:
Blås shofar i landet,
ropa högt och säg:
Samla (mobilisera) er och låt oss gå till de befästa städerna.
6 Res upp ett baner [i riktning] mot Sion. [Sätt upp en signalflagga för att leda dem som söker skydd till Jerusalem],
sök skydd (rädda dig), stå inte kvar,
eftersom jag ska låta ondska komma från norr [babylonierna, se Jer 1:13-14],
en stor förödelse.
7 Ett lejon har rest sig (stigit upp) från sitt snår
och en folkslagens fördärvare har gett sig iväg
och gått från sin plats till att göra landet öde,
så att dess städer blir ödelagda utan invånare.
8 Omgjorda dig därför med säcktyg,
klaga och gråt,
eftersom Herrens (Jahvehs) vrede
inte vänder bort från oss.
9 Och det ska ske på den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
att kungens och furstarnas hjärta ska svikta (de tappar modet)
och prästerna ska bli överraskade
och profeterna ska bli undrande.
10 Och jag sa: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom), men svärdet har sträckts ut mot halsen (hebr. nefesh) [vårt liv hotas, se även Ps 69:2; 105:18; Ords 23:2; Jona 2:6].
11 Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem, en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd].
12 En vind för stark för detta ska komma till mig, nu ska jag även tala rättvisa med dem.
[Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind som var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.]
13 Se, han kommer upp som moln
och hans vagnar är som virvelvinden,
hans hästar är smidigare än örnar.
Ve över oss!
Eftersom vi förgås.
14 Tvätta ditt hjärta från ondska, Jerusalem, så att du ska kunna räddas.
Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig?
15 En röst (lyssna) berättar från Dan
och olycka hörs från Efraims berg.
16 Återberätta (recitera) för folkslagen,
se, låt det höras över Jerusalem,
spejare kommer från ett fjärran land
och ger (låter höra) sina röster över Juda städer.
17 Som fältets väktare är de mot henne runtomkring,
eftersom hon har blivit upprorisk mot mig,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
18 Dina vägar och dina gärningar (handlingar)
har skapat dessa ting mot dig,
detta är din ondska,
den är bitter, den sträcker sig ända in i hjärtat.
19 [Jag sa:] Min buk! Min buk!
Jag vrider mig i smärta, mitt hjärtas kammare, mitt hjärta kvider i mig.
Jag kan inte tiga,
eftersom du har hört shofarens röst, min själ, larmet från krig (stridslarmet).
[Ordet för buk kan syfta på allt från enbart tarmarna till hela den nedre regionen, men även hela bålen. I denna vers kan man anta att hela kroppen är påverkad.]
20 Det ena fördärvet efter det andra förkunnas,
eftersom hela landet läggs öde (tillspilloges).
Plötsligt är mitt tält ödelagt,
mina tältdukar i ett ögonblick.
21 Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden],
höra rösten av shofar?
22 Eftersom mitt folk är dårar,
de känner mig inte,
de är enfaldiga söner
och de saknar förstånd,
de är kloka i att göra ont,
men att göra gott saknar de kunskap om.
23 Jag ser jorden och se, den är öde och tom [1 Mos 1:2]
och till himlarna och där finns inget ljus.
24 Jag ser bergen och se,
de darrar och alla kullar rör sig fram och tillbaka.
25 Jag ser och se, ingen människa
och alla fåglar under himlarna har flytt.
26 Jag ser och se, de fruktbara fälten är öken
och alla dess städer är nedbrutna inför Herrens (Jahvehs) ansikte och inför hans brinnande vrede.
27 Därför säger Herren (Jahveh) så:
Hela landet ska bli öde,
men jag ska inte helt göra slut på det.
28 Över detta ska jorden sörja
och himlarna därovan bli svarta (mörka)
eftersom jag har talat det, det är min plan,
jag ska inte ändra mig och inte ta tillbaka den.
29 Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar
flyr hela staden,
de går in i snåren
och upp på klipporna,
alla städer är övergivna
och ingen man bor därinne.
30 Och du, som är ödelagd [Juda], vad gör du?
Varför klär du dig i scharlakan [dyrbara kläder]
och täcker dig med smycken av guld?
Varför gör du dina ögon stora med färg [sminkar dig]?
Fåfängt har du gjort dig tjusig,
dina älskare föraktar dig,
de söker din själ (ditt liv).
31 Eftersom jag har hört en röst som från en kvinna i födslosmärta,
ångesten som hos henne som föder sitt första barn,
dottern Sions röst, som flämtar efter luft,
som spretar med sina händer:
Ve över mig,
eftersom min själ förgås till dem som slaktar.