106
Psalm 106 – Guds trofasthet genom historien
[Detta är den sista psalmen i den fjärde boken. Psalm 105 och 106 hör ihop och båda reflekterar över Israels historia, dock med lite olika perspektiv. Föregående fokuserar på de positiva delarna och patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, medan denna mer på syndens konsekvenser som exilen – då israeliterna blivit förskingrade bland nationerna.
Författare: Okänd
Struktur:
Introduktion – uppmaning att prisa, vers 1-5
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten, vers 6-12
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb, vers 13-23
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet, vers 24-33
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet, vers 34-46
Avslutande vädjan och lovprisning, vers 47]
______
Introduktion – uppmaning att prisa Herren
1 Halleluja! Tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänn) Herren (Jahve) för han är god.
Hans nåd (kärleksfulla omsorg) varar för evigt.
2 Vem kan förklara Herrens (Jahves) mäktiga gärningar
eller låta all hans lovprisning bli hörd?
3 Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt],
som alltid gör det rättfärdiga.
4 Kom ihåg mig Herre (Jahve) när du belönar ditt folk,
tänk på mig när du ger frälsning,
5 så att jag får se framgången hos dina utvalda,
så att jag får glädja mig i ditt lands glädje,
så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten
6 Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de],
vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.
7 Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,
de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg),
de var upproriska vid havet, ja vid Röda havet. [Ps 78:13; 2 Mos 14-15]
8 Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull,
för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd.
9 Han tillrättavisade Röda havet och det torkade upp;
han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
10 Han frälste dem från hans hand som hatade dem;
han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand.
11 Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt],
inte en enda av dem undkom.
12 Sedan trodde de (Israels barn) hans ord,
de sjöng hans lov.
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb
13 Men de glömde snabbt vad han gjort,
de inväntade inte hans råd och vägledning,
14 utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen
och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]
15 Han gav dem vad de begärde
men lät samtidigt deras själ (person, hebreiska ”nefesh”) bli mager.
[Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35]
16 De var avundsjuka på Mose i lägret
och på Aron, Guds (Jahves) helige.
17 Jorden öppnade sig och slukade Datan
och övertäckte Abirams avdelning. [4 Mos 16]
18 En eld tändes i deras avdelning,
flamman brände upp de svaga.
19 De gjorde en kalv i Horeb
och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]
20 På det viset bytte de ut sin ära
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21 De glömde bort Gud (El) deras frälsare
som gjort stora ting för dem i Egypten,
22 förunderliga ting i Hams land
[annat namn på Egypten efter Noas son Ham vars ättlingar bosatt sig i Afrika],
fruktansvärda ting vid Röda havet.
23 Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet
24 Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel],
de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12]
25 De knotade i sina tält [5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10],
de lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst.
26 Därför gav han dem sin ed
att han skulle förgöra dem i öknen
27 och skingra deras ättlingar bland nationerna
och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35]
28 De gick i ok med Baal från Peor
och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten].
29 På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar
och en farsot bröt ut ibland dem.
30 Men Pinechas stod upp och ingrep
så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9]
31 Det tillräknades honom som rättfärdighet,
från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]
32 Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8]
och Mose fick bekymmer på grund av dem.
33 De förbittrade hans ande
och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11]
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet
34 De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen]
såsom Herren (Jahve) hade sagt till (befallt) dem att göra.
35 Tvärtom beblandade de sig med de andra nationerna
och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].
36 De tjänade deras avgudar,
som blev en snara för dem.
37 De till och med offrade sina söner
och döttrar till demonerna.
[Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]
38 De utgöt oskyldigt blod,
blodet av deras söner och döttrar,
som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4],
så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.
39 Så skändade de sig själva med sina handlingar,
de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.
40 Därför upptändes Herrens (Jahves) brinnande vrede mot sitt folk
och han hatade sin arvedel.
41 Han utlämnade dem till nationerna [alla länder dit de blev kringspridda]
och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem
och de kuvades under deras händer.
43 Många gånger befriade han dem
men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror
och sjönk därför allt djupare i sin synd.
44 Trots det såg han till deras nöd
när han hörde deras rop (på hjälp).
45 Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem
och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med hans överflödande, rika nåd (omsorgsfulla kärlek).
[Det hebreiska ordet för att ”ångra” niham innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen ”inser att det var fel”. Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
46 Han fick dem att beklaga sig (finna barmhärtighet och ömsint nåd)
inför alla som tagit dem till fånga.
Avslutande vädjan och lovprisning
47 Fräls oss Herre vår Gud (Jahve Elohim)
och samla oss från länderna [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) ditt heliga namn
och triumfera i din lovprisning.
______
48 Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
låt alla människor säga amen,
Halleluja.