131
Psalm 131 – Som ett avvant barn
[Den tolfte av de femton ”stigande sångerna” (Ps 120-134). Denna korta psalm uttrycker förtröstan och tacksamhet till Gud på ett enkelt och okomplicerat sätt. Det är en av de tre stigande sångerna som tillskrivs David, se även Ps 122 och Ps 124.
Författare: David
Struktur:
1. Ödmjukhet, vers 1
2. Förtröstan på Gud, vers 2
3. Uppmaning till Israel att lita på Herren, vers 3]
______
1 En pilgrimssång (en sång som går upp, höjer sig), av David.
[Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Denna korta psalm handlar om en enkel barnslig förtröstan på Gud. Det är som ett eko av Davids svar till Sauls dotter Mikal sedan han dansat inför Gud, se 2 Sam 6:21.]
______
Herre (Jahve) mitt hjärta är inte stolt,
jag ser inte ner på andra (mina ögon är inte överlägsna).
[Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.]
Jag vandrar inte i (ägnar mig åt) stora ting,
åt det som är för svårt (komplexa mysterier).
[Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.]
2 Jag har lugnat och stillat min själ (mitt inre),
som ett avvant barn [tryggt och stilla] vilar i sin mors famn,
som ett avvant barn [som inte längre rastlöst suger] är min själ i mig.
3 Israel [Guds folk],
lita (ha er tillit och förtröstan) på Herren (Jahve),
nu och för evigt!