144
Psalm 144 – En glad stridsman
[Psalm 144 är den sjunde av åtta psalmer i bok fem som tillskrivs David (Ps 138-145). Psalmisten uttrycker sin förtröstan på Gud och ber om Guds ingripande i en kommande strid. Det finns en förvissning om Guds välsignelse och seger.
 
Författare: David
 
Struktur: Vers 1-11 är i första person singular och vers 12-15 första person plural.
1a. Prisa Herren, vers 1b-2
1b. Vad är en människa, vers 3-4
1c. Bön till Gud, vers 5-8, 1d Repris med refräng, vers 9-11
2. Gemensamma ord av förtröstan, vers 12-15]
______
 
Till (av) David.
 
[Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget ”mot Goliat”.]
______
Klagan
Välsignad är Herren (Jahve) min klippa,
som övade min hand för krig,
och mina fingrar för striden.
 
[Det hebreiska ordet för krig, ”kerav”, beskriver ett fientligt möte. Ordet för strid ”lacham” är närbesläktat med ordet för bröd ”lechem” och kan tolkas både som en närkamp och som en kamp för brödfödan.]
 
Min nåd (omsorgsfulla kärlek),
och min borg,
mitt höga torn,
och min befriare,
min sköld,
honom, i vilken jag tar skydd,
som kuvar folk under mig.
[Varje rad i denna vers är ett attribut på Gud.]
 
Herre (Jahve), vad är en människa,
att du tar notis om honom?
Eller en människoson,
att du tar hänsyn till honom?
Människan är som ett andetag (en vindfläkt),
hennes dagar är som en skugga som drar förbi.
 
O, Herre, låt himlarna (universum) böja (kröka) sig och kom ned [här antyds relativitetsteorin, se Ps 18:10],
rör vid bergen så att det ryker om dem.
Kasta ut blixtar och skingra dem,
sänd ut dina pilar och bringa dem ur fattningen.
Sträck ut dina händer från höjden,
rädda mig och befria mig från de många vattnen [som är en bild på olika folkslag]
ut ur främlingarnas hand,
vars munnar talar falskhet,
och vars högra hand är en högerhand som ljuger. [Se vers 11]
 
O Gud (Elohim), Jag ska sjunga en ny sång till dig,
på tiosträngad Nevel-lyra [bärbart stränginstrument, från ordet för skinn, se även Ps 33:2] ska jag lovsjunga dig,
10 som ger frälsning till kungarna,
som räddar David din tjänare från det smärtsamma svärdet.
11 Rädda mig och befria mig ut ur främlingarnas hand,
vars munnar talar falskhet,
och vars högra hand är en högerhand som ljuger. [Se vers 8]
Gemensam förtröstan
12  [Nu växlar formen från jag/mig till vi:]
Vi, vars söner är som groende plantor som växer upp i sin ungdom,
vars döttrar är som hörnpelare, utsnidade för att passa i ett palats.
13 vars förrådsbodar är fyllda, som erbjuder alla slags varor,
vars fårhjord (flock av småboskap) förökar sig i tusental och tiotusental ute på fälten,
14 vars oxar är välgödda.
Där finns inga sprickor,
ingen som går i fångenskap,
ingen som ropar på torgen.
 
15 Rikt välsignat (saligt, mycket lyckligt) är ett sådant folk!
Ja, välsignat (saligt, lyckligt) är det folk vars Gud är Herren (Jahve Elohim)!