16
Psalm 16 – Förtröstan på Herren
[Psalmen uttrycker en förtröstan på Herren. Två hot utmanar denna förtröstan. Den första är människor som tillber andra gudar; den andra är fruktan för döden. Det går också att se psalmen i ett profetiskt, messianskt ljus. Den talar då om Jesus och hans mänskliga känslor, hur han får lida och vinner seger över graven, uppstår och blir satt på Faderns högra sida. Både Petrus och Paulus som citerar från denna psalm applicerar orden till Jesu uppståndelse.
Citeras i NT:
Vers 8-11 citeras av Petrus i Apg 2:25-28
Vers 10b citeras av Paulus i Apg 13:35
Författare: David
Struktur:
1. Inledande förtröstan på Herren, vers 1b-2
2. Beskrivning av de heliga vs avgudadyrkare, vers 3-4
3. Herren är min välsignelse, vers 5-6
4. Lovprisning, vers 7-8
5. Avslutande förtröstan, vers 9-11]
______
1 En Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras). Av David.
[Betydelsen av det hebreiska ordet ”Michtam” är oviss. Ordet används bara här och i titeln på Psalm 56-60. I Jes 38:9 används det snarlika ordet ”michtav” om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I 2 Mos 39:30 används det ordet också om att ”skriva en guldgraverad skrift”. Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder ”något dolt” och ”guld”. Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr översätter med ”inskription i sten” vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Allt detta sammanfattat gör att psalmen har kallats en dyrbar guldpsalm, kan ha dolda element och beskriver något som är värt att gravera in för all framtid. I sammanhanget kan det vara värt att notera att innehållet i dessa sex psalmer, som inleds med ordet ”Michtam”, alla är personliga böner av David. Det är anmärkningsvärt. Den judiska kulturen bygger på det gemensamma och de flesta psalmer användes för unison sång. I dessa sex psalmer framträder en personlig Gud som berör det innersta hos psalmisten och som graverar sitt ord i hans hjärta, se Jer 31:33; 2 Kor 3:3.]
______
Bevara (försvara, skydda, rädda) mig, Gud (El),
jag söker min tillflykt (förtröstan, tillit, hopp) i dig.
2 Jag säger till Herren (Jahve): ”Du är min Herre (Adonai),
jag har inget gott (ingen lycka, glädje, rikedom) utanför dig.”
[Psalmisten uttrycker sitt fulla beroende av Gud. Här finns inte plats för kompromiss och religionsblandning. Ordet gott innefattar allt från moralisk godhet till materiellt välstånd. Hos Gud finns godhet, glädje, lycka, välbehag och allt skönt och vackert.]
3 De heliga (Guds utvalda) [församlingen] som finns i landet (världen),
de är de majestätiska (ädla, härliga) som har allt mitt välbehag (min glädje).
[Ordagrant ”till de majestätiska står all min begäran.”]
4 De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor).
Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem,
eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn].
[Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se Ps 89:6, 8, men eftersom de ”är i landet” är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se Ps 34:10; 2 Krön 35:3. Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]
5 Herren är min arvedel, min bägare [min lott, jag vill bli fylld av dig Herre, se 23:5].
Du är den som kontinuerligt uppehåller (bevarar, stöder, försäkrar) min framtid (lott, mitt arv).
6 Underbara bördiga marker har blivit utmätta åt mig,
[ordagrant ”repen/avgränsningarna har fallit/uppmätts ljuvligt”]
jag har ett gott arv (jag är nöjd och belåten med mitt arv).
7 Jag vill välsigna Herren (proklamera Jahve värdig att lovas), han som har väglett mig (varit min rådgivare),
ja, om nätterna korrigerar (lär, instruerar) mitt innersta (samvete, ordagrant ”mina njurar”, sätet för känslor och dolda motiv) mig.
[Nätter kan vara bildligt för nätter av bön, men också mörka stunder, sjukdom, ensamhet, osv, se Ps 4:5.]
8 Jag har ständigt Herren (Jahve) inför mig (har satt honom främst, litar på honom i allt),
eftersom han är på min högra sida, ska jag inte falla (vackla, bli omkullkastad).
9 Därför gläder mitt hjärta sig och mitt inre (ordagrant ”min ära”, heder) jublar.
Ja, min kropp får (kan) vila i trygghet.
10 För du ska inte lämna mig (min själ, min person, hebreiska ”nefesh”) åt (till) dödsriket (Sheol, de dödas plats),
du låter inte den som följer dig (din trogne, helige) se avgrunden.
[David talar profetiskt om Jesus som även på korset kunde vara trygg att Gud skulle låta honom återuppstå.]
11 Du visar mig (förklarar, tillkännager, kungör) livets stig (välkända, upptrampade gångväg)
Stor (total, sprudlande) glädje finns i överflöd i din närvaro (inför ditt ansikte),
ljuvlighet (fröjd, sötma, behag, härlighet) för evigt (ständigt, alltid) på din högra sida (i din högra hand).
[Liv och glädje, närvaro och ljuvlighet är i grundtexten i plural, vilket betonar Guds oräkneliga tillgångar och välsignelser. Det finns också en koppling i hur Gud ger uppenbarelse och hjälp att välja rätt väg när vi söker hans ansikte. Hans högra hand är full av ljuvliga, goda gåvor som han är redo att ge!]