38
Psalm 38 – Lidande och synd
[Psalmisten är hårt ansatt. Han tillrättavisas av Gud på grund av personlig synd, och plågas av fiender. I detta mörka tillstånd ber han till Herren att befria honom. Hans hopp står till Herren som han bekänt sina felsteg inför. Den hebreiska konjunktionen ”ki”, oftast översatt ”för” eller ”ty”, finns sju gånger i psalmen. Den ger orsaken till bönen, se vers 3 och 8; orsaken till plågan, se vers 5 och 18; och orsaken till psalmistens respons, se vers 16,17 och 19.
De akrostiska psalmerna 34 och 37 ramade in fyra psalmer som handlade om oskyldigt lidande, se Psalm 34-37. Direkt efter dessa psalmer följer nu fyra psalmer om skyldigt lidande, se Psalm 38-41. Vetskap om denna uppdelning hjälper den som lider att kunna be och applicera ”rätt” psalm beroende på om lidandet drabbat av omständigheter som personen inte kan rå över eller orsakats av egna medvetna felsteg.
 
Författare: David
 
Struktur:
1. Vädjan om hjälp, vers 2-3
2. Lidandet beskrivs, vers 4-9
3. Längtan, hjärtslag, vers 10-11
4. Utanförskap, vers 12-15
5. Önskningar till Gud, vers 16-21
6. Avslutande bön om hjälp, vers 22-23]
______
 
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David, för att minnas (komma ihåg). [Till påminnelse för att få Guds uppmärksamhet.]
 
[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: ”för sabbaten”.]
______
 
Herre (Jahve), straffa (tukta, tillrättavisa) mig inte i din vrede,
disciplinera mig inte i din glöd!
För dina pilar har trängt in i mig,
din hand ligger tung på mig.
 
Hela min kropp är sjuk (inget är friskt) på grund av din vrede [straff],
inte ett ben är helt (hela mitt inre är trasigt) på grund av min synd (mina felsteg).
För mina felsteg (synder, skulder) överväldigar mig (rör sig över mitt huvud)
[som flodvågor som håller på att dränka mig];
de är som en tung börda [omöjlig att bära].
Mina sår stinker och varar (är infekterade, rinner),
på grund av min dårskap (oförstånd, galenskap, otålighet).
Jag går krokig och böjd,
hela dagen går jag sörjande.
[Lidandet beskrivs med de yttre tecknen, krokig och böjd, och går vidare med ett inre känslomässigt tillstånd av sorg.]
För mina höfter brinner av smärta (feber, skam),
hela min kropp är i obalans.
Jag är svag (förlamad) och svimfärdig (helt krossad på insidan),
jag jämrar mig (ropar, ordagrant ”ryter” som ett lejon) i mitt hjärtas ångest.
 
10 Herre (Adonai), inför dig [helt öppet] är all min längtan,
min klagan (mitt suckande) är inte dold för dig.
[Texten indikerar ett tydligt underförstått: ”Nej, den är verkligen inte dold!”]
11 Mitt hjärta slår-slår (slår häftigt, vandrar bort), min kraft har övergett mig
mina ögons ljus, även det är borta från (inte med) mig.
 
[Ordet för ”slår” är hebreiska ”sahar”. Formen här är unik, de två sista bokstäverna upprepar sig vilket ger ett nytt ord: ”sahar-har”. Det nya ordet kan kanske indikera ett hastigt, upprepat och ovanligt hjärtslag. Grundordet har också betydelsen att vara på vandring, och används om köpmän, eftersom de reser fram och tillbaka med varor, se 1 Mos 23:16. Även den betydelsen att vara på vandring kan antydas, och då bildligt för hur hjärtat har vandrat bort, kraften har övergett mig och det är tomt på insidan.
Eftersom både hjärta och ögon nämns i denna vers, är den primära betydelsen av uttrycket ”mina ögons ljus som är borta” försämrad syn, se 1 Sam 3:2. Samtidigt anas också uttryckets mer abstrakta syftning på förlorad livsenergi, se 1 Sam 14:27; Ps 13:4; Matt 6:22, och det finns även en koppling till sorg och gråt, se Ps 6:8; Job 17:7.]
 
12  [Nu förändras fokus. Hittills har det bara handlat om psalmisten och Gud. Nu kommer även vänner och fiender in i bilden.]
 
Vänner (de jag älskar och de som älskar mig) och de som står mig nära,
håller sig undan för min plåga.
Mina närmaste håller sig på avstånd,
13 de som står efter mitt liv lägger ut snaror.
De som söker min olycka talar om min undergång,
hela dagen lång talar de oärligheter (sviker, ger falska löften).
 
14  [Nu beskrivs hur psalmisten hanterar dessa attacker:]
Men jag är som en döv, som inte kan höra,
som en stum, som inte kan öppna sin mun.
15 Jag har blivit som en man som inte hör,
oförmögen att argumentera emot dem.
 
16 För jag sätter mitt hopp till (väntar ivrigt på, fokuserar min blick mot) Herren (Jahve),
du ska svara mig Herre (Adonai), min Gud (Elohim).
17 För jag säger (tänker, ber): ”Låt dem inte få glädja sig över mig,
låt dem inte fira när min fot vacklar [på den smala vägen].”
18 För jag är redo att falla [jag står på klippkanten],
och min smärta (sorg, själsliga bedrövelse) är ständigt närvarande (framför mig).
19 För jag bekänner min skuld,
jag är orolig (bekymrad, ängslig) på grund av min synd (mitt felsteg).
 
20 Mina fiender lever, och är många (mäktiga),
de som utan orsak hatar mig ökar i antal.
21 De som lönar gott med ont,
anklagar (attackerar) mig, bara för att jag strävar efter (följer) det som är gott.
 
22  [Psalmen avslutas som den började med en bön. På samma sätt som i vers 2 är det två negationer. Den tredje raden och det sista verbet blir positivt, och ber inte bara om ett ingripande, utan ett ingripande nu, se vers 23.]
 
Överge (lämna) mig inte Herre (Jahve),
min Gud (Elohim), var inte långt borta (stanna inte borta) från mig.
23 Skynda till min hjälp [nu på en gång],
min Herre (Jahve), min frälsning.
 
[Psalmen avslutas med ett desperat rop på hjälp. Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.]