88
Psalm 88 – Vid dödens gräns
[Psalm 88 och 89 står tillsammans i slutet på den tredje boken i Psaltaren och är båda böner om hjälp som inte får något svar. Psalm 88 är ett rop från en som upplever sig övergiven av Gud. Psalmen följer inte ett normalt mönster utan är en brutalt ärlig klagan och protest till Gud. För den ovane bibelläsaren kan uttrycken nästan te sig chockerande. Samtidigt är psalmen hoppfull, psalmisten går till Gud med sina tvivel.
Författare: Korachs söner och esraiten Heman
Struktur:
1. Rop till Gud, vers 2-10a
2. Ifrågasättande av Gud, vers 10b-13
3. Anklagelser mot Gud, vers 14-19]
______
1 En sång, en psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Korachs söner. För den strålande (framstående, ständige) ledaren. Till mahalát [en sorgsen melodi], en sång med visdom [ordagrant ”maskil”, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) esraiten Heman.
[Ordet ”mahalát” finns bara här och i inledningen till Psalm 53, se Ps 53:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi. Heman kan vara en vis man, se 1 Kung 4:31 eller en levit, se 1 Krön 6:16, 33, 39, 43-44; 15:17, 19. Ingen annan psalm har en sådan lång uppradning av ord som denna överskrift som är svårtydd. På något sätt speglar den komplexa och svårtydda överskriften också det kaos och den förtvivlan som psalmen förmedlar.]
______
Del 1
2 Herre (Jahve), min frälsnings Gud (Elohim),
dag och natt ropar jag inför dig.
3 Låt min bön komma inför dig,
luta ditt öra mot mitt rop.
4 För min själ (hela min varelse, jag) är mättad med bekymmer,
och mitt liv dras mot graven.
5 Jag räknas bland dem som går ner i avgrunden.
Jag har blivit som en hjälplös stridsman (en man i sin bästa ålder),
6 avskild bland de döda, som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand.
7 Du har lagt mig längst ner i avgrunden,
på en mörk plats i djupet.
8 Din vrede vilar tungt över mig,
och alla dina vågor hemsöker mig.
Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
9 Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig,
du har gjort mig till en styggelse för dem.
Jag är tystad och kan inte komma vidare.
10 Mina ögon förtvinar på grund av lidande.
Del 2
Jag har ropat (åkallat, höjt min röst i bön) till dig Herre (Jahve), varje dag;
jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet).
11 Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda?
Eller ska skuggorna resa sig och tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig?
Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
12 Berättas det om din nåd (omsorgsfulla kärlek) i graven,
om din trofasthet i Abaddon (döden, avgrunden, förgörelsens plats)?
[Det hebreiska ordet Abaddon har koppling till verbet att förstöra och förgöra och intensifierar dödens destruktivitet. Läggs någon i en grav så försvinner kroppen, den förmultnar bort. Se även Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11.]
13 Ska dina under (förunderliga gärningar, mirakler) bli kända i det mörka?
Och din rättfärdighet i de glömdas land?
Del 3
14 Men jag skriker ut till dig (ropar efter din hjälp), Herre (Jahve),
på morgonen kommer min bön till dig.
15 Herre (Jahve), varför kastar du bort min själ (mitt liv)?
Varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16 Jag är bedrövad och vid dödens gräns sedan min ungdom,
jag har burit din skräck, jag är förtryckt.
17 Din brinnande vrede har gått över mig,
din skräck har skurit av mig.
18 Den kommer runt omkring mig som vatten hela dagen,
den omger mig helt och hållet.
19 De jag älskar och mina följeslagare har du flyttat långt bort från mig,
och mina vänner till mörkret.