95
Psalm 95 – Kom prisa en helig Gud
[Psalmen uppmanar att komma inför Gud och prisa honom för hans storhet, men påminner också om att Gud är helig. Denna psalm inleder en serie psalmer om lovprisning, psalm 95-100.
 
Författare: Inte angiven i den hebreiska texten, men utifrån NT anges att psalmen är inspirerad av den helige Ande och nedskriven av David, se Heb 3:7; 4:7.
 
Citeras i NT:
Vers 7-11 citeras i Heb 3:7-11, 15, 18; 4:1, 3, 5, 7
 
Struktur: Psalmen är uppdelad i två huvudsektioner, vers 1-7 och en avslutande varning i vers 8-11. Det går att se tre sektioner:
1. Kom – prisa Gud, vers 1-5
2. Gå in – närma er Gud i tillbedjan, vers 6-7
3. Varning – ni går in på helig mark, vers 7-11.]
______
 
Kom – en uppmaning att glädja sig
Kom (sätt igång, börja gå, vandra)!
 
Låt oss sjunga (höja gälla jubelrop i triumferande glädje)
till Herren (Jahve).
Låt oss ropa högt (i segerjubel, väsnas med rop och härskri)
till vår frälsnings klippa.
 
[Det hebreiska ordet ”yesha” som betyder frälsning, räddning, befrielse, säkerhet, vård och välgång används sextio gånger i Psaltaren och är detsamma som Yeshua – det hebreiska namnet på Jesus.]
 
Låt oss träda fram inför honom (hans ansikte)
med tacksägelse [som ett gemensamt hyllningsoffer i kör]
med sånger (psalmer, sång och spel) ropa högt (i segerjubel, väsnas med rop och härskri) till honom.
 
För en stor Gud (El, den allvetande) är Herren (Jahve)
och en stor kung över alla gudar. [Ps 47:3; 96:4]
I hans hand är jordens djup,
och bergstopparna tillhör honom.
Hans är havet, för han gjorde det,
hans händer formade torra land.
 
[Bland de omkringliggande hedniska folken hade man olika gudar för olika områden, men Israels Gud är en, och han råder över allt skapat – djup och höjd, hav och land. Det vanliga ordet för ”torrt land” är ”jabasha”, se 1 Mos 1:9-10; 2 Mos 14:16; Jos 4:22. Här används dock det ovanligare ”jabeshet” som annars bara påträffas i 2 Mos 4:9, där Gud berättar för Mose hur han ska ta vatten från floden som ska förvandlas till blod på ”torra land”. Gud är större än alla egyptiska avgudar! Ordet ”torra land” för också tankarna till uttåget ur Egypten och hur israeliterna korsade Röda havet, en berättelse som återknyter till varningen i psalmens senare del.]
Kom – i vördnadsfull tillbedjan
Kom (gå in)!
 
Låt oss falla ner (kasta oss ner och tillbe)
och böja oss (böja våra knän);
låt oss knäböja inför (även med innebörden att välsigna) Herren (Jahve), vår Skapare.
 
[Tre olika hebreiska ord används för att beskriva ödmjuk tillbedjan: shacha, kara och barach. Denna trefaldiga upprepning ger extra betoning på denna vers som en central vers i psalmen.]
 
För han är vår Gud (Elohim)
och vi är folket i hans vård (hjord, på hans betesmark),
en fårhjord (flock av småboskap) i hans hand (ägo, står under hans skyddande och ledande hand).
[Joh 10:27]
En varning
[Nu skiftar tonen i psalmen. Från glädjefylld tillbedjan till en varning från den Helige Ande, se Heb 3:7. Detta skärper tonen och visar allvaret i en sund Gudsfruktan, se Ords 1:7. Vi påminns om att tillbedjan inte bara är sånger och ord, utan också lydnad. Om Gud ska vara vår herde, måste vi också följa honom.]
 
Om ni ändå ville lyda honom i dag.
”Förhärda inte ert hjärta, som vid Meriva [hebreiska för strid, provokation, tvist och gräl],
som [den där] dagen i Massa [hebreiska för prövning, frestelse, test och förtvivlan] i öknen (vildmarken) [då israeliterna var utan vatten],
där era fäder satte mig på prov, de prövade mig,
fastän de hade sett min gärning (mitt verk) [uttåget – befrielsen från slaveriet].
 
[De hebreiska orden Meriva och Massa har fått namnge platser längs israeliternas ökenvandring. Inte långt efter att de korsat Röda havet på ett mirakulöst sätt, sattes de på prov då det inte fanns vatten. Frågan som då ställdes var: ”Är Herren med oss eller inte?”, se 2 Mos 17:7. En liknande händelse inträffade även en generation senare när Miriam hade dött i öknen Sin, se 4 Mos 20:1, 13. Hebreerbrevets författare varnar utifrån dessa verser för risken att avfalla från den levande Guden och betonar att de ska uppmuntra varandra att hålla fast vid sin tro, se Heb 3:7-14. Se även 5 Mos 6:16; 9:22; 32:51; 33:8; Ps 81:8; 106:32.]
 
10 I fyrtio år var jag förbittrad på (avskydde, föraktade, sörjde jag) detta släkte (den generationen),
och jag sa: ’De är ett folk som far vilse i sitt hjärta [ett folk med vilsna hjärtan].
De känner inte mina vägar.’
11 Därför svor jag i min vrede:
’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” [4 Mos 14:21-23; 5 Mos 1:34, 35]
 
[Denna psalm har ett allvarligt budskap. Både Paulus och Hebreerbrevets författare tar upp texten som ett varnande exempel, se 1 Kor 10:1-10, 13; Heb 3-4. Budskapet är att vi ska prisa Gud med glädje i sång och jubel, men också med vördnad. Anledningen är att vår Skapare och Herde är en allsmäktig och helig Gud. Psalmen påminner oss även om att tillbedjan och lydnad går hand i hand. Ord och handlingar hör ihop, se Jak 2:17. Det är viktigt att se förhållandet mellan den första delen i vers 1-7 och varningen i vers 8-11. Uppmaningen som inledde psalmen – att lova Gud – är något att verkligen hörsamma. Att sluta lovprisa Gud utgör det första steget till ett förhärdat och hårt hjärta. Den som vill bevara sitt hjärta, se Ords 4:23, gör väl i att alltid ödmjuka sig, prisa och lova Herren.]