Andra Moseboken
Andra Moseboken kallas också Exodus (grekiska-latin för ”uttåget”) och Shmot (hebreiska för ”namnen”, 1:1). Den fortsätter skildringen flera hundra år efter Josefs död i Första Moseboken. Israeliterna blir slavar (kap 1-2) men räddas genom Mose (3-11) och får tåga ut ur Egypten (12-15) enligt Guds löften till patriarkerna (se 1 Mos 15:14, 46:4, 50:24). De blir sedan ledda till berget Sinai (kap 16-19) där de får ta emot Guds bud och förbund (20-24) samt tabernaklet (25-40), platsen för Guds uppenbarelse och närvaro. Boken är rik på förebilder till Kristus och frälsningen från syndens slaveri.
Uttåget dateras ofta till ca 1446 f Kr (se 1 Kung 6:1 med not samt 2 Mos 12:40-41 och Dom 11:26). Fotnoterna utgår från detta år, även om andra teorier existerar. Det ges förslag på dåtida faraoner, med årtal enligt den gängse ”låga” egyptiska kronologin, men alla identifikationer är osäkra på 20 år när eller mer i denna avlägsna tid i historien.
1
Israeliterna blir slavar i Egypten
1 Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus:
2 Ruben, Simeon, Levi, Juda,
3 Isaskar, Sebulon, Benjamin,
4 Dan, Naftali, Gad och Asher.
5 De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
6 Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen.
7 Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem.
8 Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef.
9 Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss.
10 Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.”
11 Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao.
12 Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn.
13 Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar.
14 De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.
15 Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua,
16 och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.”
17 Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva.
18 Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?”
19 Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.”
20 Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt.
21 Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer.
22 Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”