16
Jobs svar på Elifas andra tal
1 Då tog Job till orda och sade:
2 Det där har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände
på detta tal i vädret?
Vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni,
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er
med min mun,
mina läppars tröst
skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras inte min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han tömt all min kraft.
Du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min tärda kropp träder upp
och vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder
och jagar mig,
han gnisslar sina tänder mot mig.
Min motståndare ger mig
vassa blickar.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
de slår mig hånfullt på kinden,
alla gaddar ihop sig mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de gudlösa
och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet,
då krossade han mig.
Han grep mig i nacken
och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar
utan förskoning,
häller ut min galla på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är flammigt av tårar,
mina ögonlock mörka
av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld
och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,
låt mitt rop aldrig stanna
någonstans!
19 Se, redan nu har jag mitt vittne
i himlen,
min försvarare i höjden.
20 Min medlare är min vän,
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt
åt en man inför Gud,
så som en människoson
gör för sin nästa,
22 för om bara några år
ska jag vandra vägen
utan återvändo.