29
1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2 O, att jag var som i gångna månader,
som i dagarna då Gud vakade
över mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag gick i hans ljus
genom mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,
då Guds godhet vilade
över mitt hus,
5 då den Allsmäktige
ännu var med mig
och mina barn fanns
runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk
och det rann bäckar av olja
ur klippan för mig.
7 När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga undan
när de såg mig,
och de gamla reste sig och stod.
9 Stormännen höll tillbaka sina ord
och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig
lovordade mig,
12 för jag räddade den fattige
som ropade
och den faderlöse
som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14 Jag klädde mig i rättfärdighet
och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel
och huvudbonad.
15 Jag var ögon åt den blinde
och fötter åt den halte.
16 Jag var en far för de fattiga
och redde ut den okändes sak.
17 Jag krossade
den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte då:
”I mitt eget bo ska jag dö,
mina dagar blir många
som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet,
nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny,
och min båge förnyas i min hand.”
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun
som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25 Jag valde väg åt dem
och satt som hövding,
jag tronade som en kung
bland sina män,
som en som tröstar de sörjande.