10
Gud och avgudarna
1 Hör det ord
som Herren talar till er,
ni av Israels hus.
2 Så säger Herren:
Ta inte efter hednafolkens sätt,
låt er inte skrämmas
av tecknen på himlen
därför att hednafolken
skräms av dem,
3 för folkens seder är tomhet.
Man hugger ett träd i skogen,
och hantverkarens händer
formar det med yxan.
4 Man pryder det med silver och guld
och fäster det med hammare
och spik
så att det inte faller omkull.
5 Som fågelskrämmor på ett gurkfält
står de där och kan inte tala.
Man måste bära dem,
för de kan inte gå.
Var inte rädd för dem,
för de kan inte göra något ont,
inte heller något gott.
6 Ingen är som du, Herre.
Du är stor, och stort och mäktigt
är ditt namn.
7 Vem skulle inte frukta dig,
du folkens kung?
Det anstår dig.
Bland folkens alla visa
och i alla deras riken
finns ingen som du.
8 Alla är de oförnuftiga
och dåraktiga,
vägledda av tomma trägudar.
9 Silvret som hamras
hämtas från Tarshish
och guldet från Ufas.
Snickarnas och guldsmedernas verk
kläs sedan i blått och purpur.
Allt är tillverkat av konstnärer.
10 Men Herren är den sanne Guden,
han är den levande Guden,
den evige Kungen.
För hans vrede bävar jorden,
och folken uthärdar inte
hans harm.
11 Så ska ni säga till dem:
De gudar som inte har gjort
himmel och jord
ska utrotas från jorden
och inte finnas kvar
under himlen.
12 Han har skapat jorden
med sin kraft,
han har grundat världen
med sin vishet
och spänt ut himlen
med sitt förstånd.
13 När han höjer sin röst,
då brusar himlens vatten,
då låter han regnskyar stiga
från jordens ände.
Han gör blixtar åt regnet
och för ut vinden
ur dess förvaringsrum.
14 Alla människor står då som dårar,
utan förstånd.
Alla guldsmeder får skämmas
med sina avgudar,
för deras gjutna gudabilder
är bedrägeri,
det finns ingen ande i dem.
15 Tomhet är de,
ett verk som väcker löje.
När straffet drabbar dem
förgås de.
16 Sådan är inte han
som är Jakobs del.
Han är den som har format allt,
och Israel är hans arvedels stam.
Herren Sebaot är hans namn.
Kommande fångenskap
17 Samla er packning
och lämna landet,
ni som är belägrade,
18 för så säger Herren:
Den här gången slungar jag bort
dem som bor i landet.
Jag ska ansätta dem hårt
så att de känner det.
19 Ve mig för min skada!
Mitt sår kan inte läkas.
Men jag säger: Detta är min plåga
och jag måste bära den!
20 Mitt tält är förstört
och alla mina tältlinor är avslitna.
Mina barn har lämnat mig,
de finns inte mer.
Ingen är kvar
som kan slå upp mitt tält
och sätta upp mina tältdukar,
21 för herdarna är oförnuftiga,
de söker inte Herren.
Därför har de ingen framgång,
och hela deras hjord har skingrats.
22 Lyssna, det hörs något!
Se, det kommer!
Ett väldigt dån från landet i norr,
för att göra Juda städer
till en ödemark,
till en boning för schakaler.
Profetens bön
23 Jag vet, Herre:
Människans väg
beror inte på henne själv,
det står inte i vandrarens makt
att styra sina steg.
24 Tukta mig, Herre,
men med måtta, inte i vrede,
så att du inte krossar mig.
25 Ös din vrede över hednafolken
som inte känner dig,
över stammarna
som inte åkallar ditt namn,
för de har slukat Jakob,
slukat och gjort slut på honom
och ödelagt hans boning.”