39
Människans förgänglighet
1 För körledaren, till Jedutun. En psalm av David.
2 Jag sade:
"Jag ska akta mig
för att synda med min tunga,
jag ska sätta lås för min mun
så länge den gudlöse
är framför mig."
3 Jag blev stum och tyst,
jag höll inne även med det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig,
medan jag grubblade
brann det som en eld.
Då talade jag
med min tunga:
5 Herre, lär mig förstå mitt slut,
att mina dagar har en gräns,
så att jag inser hur förgänglig
jag är.
6 Som en handsbredd
har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ingenting
inför dig.
Alla människor är bara en vindpust,
hur säkra de än står. Sela
7 Som en skuggbild
vandrar människan omkring,
oroar sig till ingen nytta,
samlar på hög
och vet inte vem som får det.
8 Men vad hoppas jag nu på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Rädda mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar inte min mun,
för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
jag går under av din hands aga.
12 När du tuktar någon för hans skuld,
förtär du som mal det han har kärt.
Alla människor är bara
en vindpust. Sela
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop!
Var inte tyst inför mina tårar,
för jag är en främling hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag kan le igen
innan jag går bort
och inte finns här mer.