18
Psalm 18 – Tack för segern
[I denna tacksång bekräftar David att Gud är hans trofasta beskyddare. Psalmen är lång, den tredje längsta i hela Psaltaren och den längsta i första boken, Psalm 1-41. En snarlik version finns även i 2 Sam 22:1-51. Den helige Ande verkar vilja förmedla ett viktigt budskap då sången finns med två gånger. Det är några små skillnader i ordval mellan de två versionerna, men troligtvis var det denna variant som användes inom tempelmusiken. Paulus citerar denna psalm och kopplar den till Jesu liv, se Rom 15:9. Det går även att se hur psalmen beskriver hans död, uppståndelse, uppstigande, andra tillkommelse och kommande rike. Ingen annanstans i Bibeln beskrivs så detaljerat striden och den seger Jesus vann då han uppstod!
Författare: David
Citeras i NT:
Vers 1b citeras i Heb 2:13.
Vers 50 citeras i Rom 15:9
Struktur:
Psalmen är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.
A Inledande lovprisning, vers 2-7
B Guds ingripande, vers 8-20
C Guds trofasthet, vers 21-30
B Gud ger kraft, vers 31-46
A Avslutande lovprisning, vers 47-51]
______
1 Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. Av Herrens (Jahves) tjänare David, som sjöng (ordagrant ”talade”) orden av denna sång – den dagen då Herren räddat honom ur alla fienders hand och ur Sauls grepp.
[David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som ”Herrens tjänare” vilket visar på hans ödmjuka inställning.]
______
Inledande lovprisning
2 Han [David] sade [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]:
Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)!
[David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ”ahav”, utan ”racham”, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången ”racham” används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.]
Herre (Jahve),
min styrka (källa till kraft).
3 Herre (Jahve),
min bergsklyfta (en hög och ointaglig bergskam, skreva, en skyddad plats)
och min borg (fästning)
och min räddare (befriare).
Min Gud (El),
min klippa (massiva berg, fasta punkt) till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
min sköld
och min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger]
och mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)!
[I vers 2-3 beskrivs Gud i åtta militära termer som en försvarare för psalmisten: min styrka, men bergsklyfta, min borg, min räddare, min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och förstärker hur Gud verkligen är personligen min hjälpare och beskyddare! I vers 4-7 som följer, summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren. I vers 5-6 beskrivs bakgrunden.]
4 Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve)
– som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
5 Dödens rep slöt sig om mig,
fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig].
6 Dödsrikets (Sheols) rep virade (snodde) sig runt mig,
dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig).
[Vers 5-6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet ”belial” som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Beliar, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds lag och lever i laglöshet.]
7 I min förtvivlan (betryckt, pressad) ropade jag till (höjde jag min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve),
till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt – efter hjälp och befrielse).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas]
och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Guds ingripande
8 [Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.]
Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9 Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
10 Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
och han steg ner med mörka moln under sina fötter.
[Det hebreiska ordet för ”böjde” är ”nata” som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
11 Han besteg en kerub [bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24-27; Hes 1:4-28; 10:20] och flög.
Han svävade fram på vindens vingar.
12 Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
som ett tält (hydda, hebreiska ”sukka”, täckande skydd av tillfällig natur) runt sig, mörka vatten, täta moln.
13 Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan,
med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Kristi återkomst, se Matt 24:27.]
14 Herren (Jahve) dundrade i [2 Sam 22:14 har ”från”] himlarna,
och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt].
15 Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16 Havsdjupen exponerades (havets strömmar), jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
17 Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
drog mig upp (hebreiska ”masha”, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10)
från många (stora) vatten.
[De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
18 Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4],
och från de som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19 De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
men Herren (Jahve) blev mitt stöd.
[Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20 Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder) [en efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad],
han räddade mig, för han älskar mig.
Guds trofasthet
21 [Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.]
Herren (Jahve) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet
efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka).
22 För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahves) vägar [skyddat och lytt hans bud]
och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud;
23 för alla hans domar har jag haft för ögonen,
och hans förordningar (”inristade bud”) har jag inte avvisat.
24 Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
[Ordagrant: ”från min synd”, dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]
[Ordet för uppriktig är ”tamim”. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]
25 Därför har Herren (Jahve) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.
26 [Följande stycke, vers 26-27, beskriver hur Gud är rättvis. Han agerar i enlighet med människors moral och speglar deras handlingar. Föregående stycke var en kiasm, där verserna rent bokstavligt speglade varandra, se vers 21-25. Något som den som förstår hebreiska kan lägga märke till. De rättfärdiga som vill leva efter Guds moral kommer se hur Gud speglar dessa egenskaper och agerar trofast, uppriktigt och rent. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att uppleva Guds vägar som obegripliga.]
Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle)
visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne)
visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27 Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats),
visar du dig ren,
men mot den [moraliskt] fördärvade (förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg),
visar du dig motsatt (avog, antagonistisk, i strid mot; antar du skarpsinnigt brottningskampen).
[I de tre första stroferna, som beskriver positiva egenskaper, bemöter Gud de rättfärdiga på motsvarande sätt som de agerar. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7. I den fjärde strofen, där de ogudaktiga som är moraliskt fördärvade beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne att motsätta sig dem, men inte på ett förvridet sätt utan i rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde skiljer sig åt, ”patal” används bara här och i 1 Mos 30:8; Job 5:13; Ords 8:8 och beskriver att vara i en konflikt och strid:
trofaste/trofast – cha- sid / chas- sad
uppriktige/uppriktig – ta- mim / tam- mam
renat/ren – na- bar / ba- rar
förvriden/motsatt – iq- qes / pat- tal]
28 För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk,
men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du).
29 För du tänder min lampa [ger mig liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve)
– min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker.
[Lampa används ofta om andligt liv, se Ords 13:9; 20:20; 24:20. Att släcka någons lampa är en bild på döden, se Job 18:5-6; 21:17. David kallas också ”Israels ljus”, se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet ”sapal” som har betydelsen att tvingas ner lågt.]
30 För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]
Gud ger kraft
31 [Nu kommer fem verser som beskriver Herren:]
Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
Herrens (Jahves) ord (löfte, tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [Ps 12:7],
han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32 För vem är Gud (Elohim) förutom Herren (Jahve),
och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
[Nej, ingen är som du!]
33 Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34 Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
[Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35 Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
så att mina armar kunde spänna kopparbågen.
[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]
36 [Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.]
Du gav mig din frälsnings sköld,
din högra hand upprätthåller mig;
din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
37 Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
mina anklar har inte gått ur led.
[Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39 Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40 Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41 Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
de som hatade mig tystade jag fullständigt.
42 De skrek (ropade efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
[de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren (Jahve), men han svarade inte.
[I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10-11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]
43 Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft (damm) för vinden,
jag trampade (stampade) på dem som grus på vägen. [Alternativt ”slängde ut dem som skräp på gatan.”]
44 Du räddade mig från folkets strider [troligtvis en angripande armé],
du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar nu mig.
45 så fort de hörde [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
Främlingar blev kraftlösa inför mig,
46 främlingar tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
och kom darrande fram ur deras fästen.
Avslutande lovprisning
47 [Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2-7.]
Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
upphöjd är min frälsnings Gud!
[De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
48 Gud (El) [den sanne Guden],
den som ger mig fullständig hämnd [plural],
den som lägger folken under mina fötter,
49 den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
den som räddar mig från våldets man.
[Hebreiska ”ish chamas”, mannen som plundrar och terroriserar.]
50 Därför vill jag tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig inför folken, Herre (Jahve),
och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]
51 Stora segrar ger Herren (Jahve) åt sin konung,
han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias],
mot David och hans ätt [säd, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11-16] för evigt.