32
1 Lyssna, ni himlar, jag vill tala!
Hör, du jord, min muns ord!
2 Som regnet ska min lära droppa,
som daggen ska mitt tal flöda,
som rikligt regn på grönska,
som regnskurar på gräs.
3 Herrens namn ska jag förkunna.
Ge ära åt vår store Gud!
4 Han är Klippan,
fullkomliga är hans gärningar,
för alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5 De har handlat illa mot honom,
de är inte hans barn utan en skam,
ett förvänt och avogt släkte.
6 Är det så du lönar Herren,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han inte din Far
som skapade dig,
han som danade och formade dig?
7 Kom ihåg forna dagar.
Ge akt på gångna släktens år.
Fråga din far,
han ska berätta för dig,
dina äldste, de ska säga dig det.
8 När den Högste gav arvslotter
åt folken,
när han spred ut människors barn,
då utstakade han gränserna
för folken
efter antalet av Israels barn,
9 för Herrens del är hans folk,
Jakob är hans arvedels lott.
10 Han fann honom i öknens land,
i ödslig, tjutande ödemark.
Han omslöt honom
och tog honom i sin vård,
han bevarade honom
som sin ögonsten.
11 Som en örn väcker upp sitt bo
och svävar över sina ungar,
så bredde han ut sina vingar
och tog emot honom
och bar honom på sina fjädrar.
12 Endast Herren ledde honom,
ingen främmande gud
vid hans sida.
13 Han lät honom gå fram
över landets höjder
och äta av markens gröda.
Han lät honom suga honung
ur berget
och olja ur den hårda klippan.
14 Han gav honom gräddmjölk av kor
och sötmjölk av får
med det bästa av lamm,
baggar från Bashan och bockar,
det bästa och finaste vete.
Druvors blod fick du dricka,
skummande vin.
15 Då blev Jeshurun fet och slog bakut.
Du blev fet och tjock och stinn.
Han övergav Gud, sin skapare,
och föraktade
sin frälsnings klippa.
16 De retade honom
med främmande gudar,
väckte hans vrede med vidrigheter.
17 De offrade åt onda andar
som inte är Gud,
åt gudar de inte kände,
nya gudar som nyss kommit till
och som era fäder inte fruktade.
18 Du övergav Klippan
som födde dig,
du glömde Gud som gav dig livet.
19 Herren såg det och förkastade dem,
eftersom hans söner och döttrar
hade kränkt honom.
20 Han sade:
Jag ska dölja mitt ansikte för dem,
jag ska se vilket slut de får,
för de är ett förvänt släkte,
barn utan trohet.
21 De har provocerat mig
med gudar som inte är gudar,
väckt min vrede
med sina tomma avgudar.
Därför ska jag provocera dem
med det som inte är ett folk,
med ett dåraktigt hednafolk
ska jag väcka deras förtret.
22 För en eld är tänd av min vrede,
den brinner till dödsrikets djup.
Den förtär jorden med dess gröda
och sätter bergens grundvalar
i brand.
23 Jag ska hopa olyckor över dem,
jag ska skjuta mina pilar
mot dem.
24 Svält ska drabba dem,
feberglöd förtära dem,
pest som bittert pinar.
Jag ska sända vilddjurens tänder
mot dem
och gift från ormar
som krälar i stoftet.
25 Ute ska svärdet dräpa deras barn,
inne gör skräcken det.
Unga män och jungfrur förgås,
spädbarn och grånade män.
26 Jag skulle säga:
Jag ska skingra dem,
utplåna minnet av dem
bland människor,
27 om jag inte fruktade
fiendens hån,
att deras ovänner
skulle misstolka det och säga:
Vår hand är mäktig,
det var inte Herren
som gjorde allt detta.
28 De är ett rådlöst folk,
och förstånd finns inte i dem.
29 Vore de visa skulle de inse detta,
de skulle förstå vilket slut
de måste få.
30 Hur kan en jaga tusen framför sig,
två driva tiotusen på flykten,
om inte deras Klippa
hade sålt dem,
Herren hade utlämnat dem?
31 Våra fienders klippa
är inte som vår Klippa,
det kan de själva döma om,
32 för deras vinstock
är från Sodoms vinstock
och från Gomorras fält.
Deras druvor är giftiga druvor,
deras klasar är beska.
33 Deras vin är ormars etter,
kobrors grymma gift.
34 Sådant ligger förvarat hos mig,
förseglat i mina förrådshus.
35 Min är hämnden
och vedergällningen
vid tiden då deras fot ska vackla,
för deras olyckas dag är nära,
det som väntar dem
kommer med hast.
36 Herren ska ta sig an sitt folks sak
och förbarma sig
över sina tjänare,
när han ser att deras kraft är borta
och att ingen finns kvar,
varken slav eller fri.
37 Då ska han fråga:
Var är deras gudar,
klippan som de flydde till,
38 de som åt deras slaktoffers fett
och drack deras
dryckesoffers vin?
De får komma och hjälpa er,
de får vara ert beskydd.
39 Se nu: Jag, jag är Gud,
det finns ingen Gud
vid sidan av mig.
Jag dödar och jag gör levande,
jag slår och jag helar.
Ingen kan rädda ur min hand.
40 Se, jag lyfter min hand
mot himlen och säger:
Så sant jag lever för evigt:
41 När jag vässat
mitt flammande svärd
och min hand skipar rätt,
ska jag ta hämnd på mina ovänner
och straffa dem som hatar mig.
42 Jag ska göra mina pilar
berusade av blod,
mitt svärd ska mätta sig av kött,
av fallnas och fångnas blod,
av fiendehövdingars huvuden.
43 Jubla, ni hednafolk
tillsammans med hans folk,
för han hämnas sina tjänares blod.
Han tar hämnd på sina ovänner
och bringar försoning för sitt land,
sitt folk.
44 Mose kom tillsammans med Hosea, Nuns son, och talade hela denna sångs ord inför folket.
45 Och när Mose hade talat alla dessa ord till hela Israel,
46 sade han till dem: ”Lägg på hjärtat alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag.
47 Detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. Genom detta ord ska ni få ett långt liv i det land, dit ni nu går över Jordan för att ta det i besittning.”
Gud talar om Moses död
48 Samma dag talade Herren till Mose och sade:
49 ”Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land mitt emot Jeriko, så ska du få se Kanaans land som jag ger åt Israels barn till besittning.
50 Du ska dö där på berget dit du stiger upp, och du ska samlas till ditt folk, liksom din bror Aron dog på berget Hor och samlades till sitt folk.
51 Detta sker för att ni var trolösa mot mig mitt bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kadesh i öknen Zin, eftersom ni inte höll mig helig bland Israels barn.
52 Du ska se landet rakt framför dig, men du ska inte komma in dit, till det land som jag ger åt Israels barn.”